Gårdagen
Den dagliga promenaden på jobbet uteblev då han jag jobbar hos kände sig småkrasslig och det blåste småjävlar ute.
Jag sa att det höll på att bli en frossardag. Jag har en påse bullar i frysen efter syrran bakade. Tog fram den efter jag tryckt i mig mackorna i går kväll. La tillbaka den utan att ta någon även fast jag hade velat ta fram 3-4 bullar, värma dem i micron och trycka i mig dem tillsammans med ett stort glas kall mjölk. Det hade förmodligen gått lika fort för mig att trycka 4 bullar som det tar för en "normal" person att äta en bulle. Jag hade förmodligen inte njutit av de förbaskade bullarna heller. Men - jag la i alla fall in påsen igen utan att ta fram någon bulle. Tog ett litet glas mjölk bara och gick sedan och la mig. Hade jag tagit de där bullarna så hade det inte bara lett till att jag fått ångest utan jag hade även tryckt i mig något mer. Kanske fler bullar, kanske mer mackor eller kanske bara stått och hyvlat skiva på skiva av osten kanske med lite majonnäs på.
Somnade utan att ta sömntablett! Väldigt skönt! Vaknade av mig själv vid 10.30 och kände mig utvilad, eller mer utvilad än de senaste dagarna i alla fall.
Nu är det bara 5 dagar och 2,5 timmar kvar tills jag ska träffa doktorn. Domedagen närmar sig!
Ja just det, jag har som projekt den här veckan att ta bilder på min kropp och lägga upp. Fick inspiration när jag såg att Zandra gjort det... Jag drar mig för det eftersom jag absolut inte tycker om att se min egen kropp. Vi får väl se hur det går med det... (Zandras blogg hittar ni här.)
Skönt att läsa att du inte åt de där förbaskade bullarna!
Frestningar borde inte finnas!
Kram
Hej! Jag hittade hit via kommentarerna i Zandras blogg, och jag vill bara säga pepp och kram, och nåt annat käckt uppmuntrande som jag inte riktigt får ur mig på rätt sätt. Jag har läst igenom din blogg och kommer jättegärna tillbaka! Måste säga att jag fnissade lite åt ditt inlägg om att du fått kommentarer om att din blogg skulle vara mysig och trevlig, och nej, det är nog kanske inte de orden jag skulle välja för att beskriva den, men jag tycker att du har en skön stil! Jag upplever att du skriver väldigt ärligt, och ibland med lite ironi. Jag har ganska nyss börjat viktblogga själv, och jag känner helt och hållet igen mig i det där med att vilja vara lite anonym för att våga skriva öppet och ärligt utan att mamma eller syrran nödvändigtvis läser och vet att det är jag. Samtidigt så har bloggen hittills (har bara skrivit i den i ett par veckor...) faktiskt börjat ge mig känslan av att det inte är så hemligt. Mitt allra första inlägg fick rubriken "Att komma ut" för det var lite så det kändes, att tala om för världen att jag är överviktig, och jag minns att jag kände mig jätterädd när jag klickade på "publicera", men nu börjar bloggen redan kännas som en kompis som inte alls är så farlig. Ja ja, jag ska sluta babbla nu. Önskar dig lycka till! Och jag kommer gärna tillbaka som sagt. Modigt av dig att skriva öppet om förestående läkarbesök! Heja dig!
Starkt av dig att stå emot! Och skönt att du kunde sova utan sömntablett.
Agnetha: Jag kollade in din blogg också och ska sätta mig ner och läsa igenom hela när jag gjort mig en kopp te! Jag försökte kommentera på din blogg men har inget konto som funkar för kommentars-profilerna...
Jag förstår precis hur du menar när du säger att bloggen börjat kännas som en kompis - för mig är den fortfarande en ytlig bekant som jag försöker lära känna bättre... Men den är i alla fall inte läskig och otrevlig! Jag tror bloggen och jag kan bli vänner!
