Svar på kommentar...
Miiqa skrev:
"Jag förstår att det här är ett jätteproblem för dig och jag vet hur det är att kämpa emot maten. Funderar lite på, har du gått i terapi någon gång?"
Ja, jag har gått i terapi. Det var under den tiden jag var som djupast nere i depression för ett par år sedan. Detta blev dock en dålig upplevelse när personen jag var och pratade med hela tiden ville få det till att jag haft dåliga familjeförhållanden under min uppväxt - något jag absolut inte har haft. Hon var inte intresserad av mina problem - utan bara av en lösning hon tyckte låg nära till hands.
Jag är mycket intresserad av psykologi och har genom att lära känna mig själv och mitt psyke tagit mig ur den djupa depression jag var i för ett par år sedan. Jag är medveten om varför jag känner som jag gör, varför jag reagerar som jag gör. Jag känner även igen tecknen på när jag är på väg ner i depp-träsket igen och ser då till att agera direkt.
Jag vet att min vikt och mitt tänk runt mat osv ÄR ett psykiskt problem men jag är inte redo att försöka hitta någon att prata med än, inte efter min förra dåliga erfarenhet. Jag ser ju dock den här bloggen som ett steg på rätt väg - att på riktigt erkänna för mig själv att jag behöver hjälp.... Även om jag redan vet att jag behöver hjälp så är det här ett sätt för mig att gå från tanke till handling...
Jag funderar även på vad terapi om min vikt kan ge mig. Lära mig älska mig själv? Lära mig stå för att jag är fet? Vad ska det göra för nytta? Jag kommer ju fortfarande vara fet och inte ha kläder som passar när jag går därifrån ;)
"Jag förstår att det här är ett jätteproblem för dig och jag vet hur det är att kämpa emot maten. Funderar lite på, har du gått i terapi någon gång?"
Ja, jag har gått i terapi. Det var under den tiden jag var som djupast nere i depression för ett par år sedan. Detta blev dock en dålig upplevelse när personen jag var och pratade med hela tiden ville få det till att jag haft dåliga familjeförhållanden under min uppväxt - något jag absolut inte har haft. Hon var inte intresserad av mina problem - utan bara av en lösning hon tyckte låg nära till hands.
Jag är mycket intresserad av psykologi och har genom att lära känna mig själv och mitt psyke tagit mig ur den djupa depression jag var i för ett par år sedan. Jag är medveten om varför jag känner som jag gör, varför jag reagerar som jag gör. Jag känner även igen tecknen på när jag är på väg ner i depp-träsket igen och ser då till att agera direkt.
Jag vet att min vikt och mitt tänk runt mat osv ÄR ett psykiskt problem men jag är inte redo att försöka hitta någon att prata med än, inte efter min förra dåliga erfarenhet. Jag ser ju dock den här bloggen som ett steg på rätt väg - att på riktigt erkänna för mig själv att jag behöver hjälp.... Även om jag redan vet att jag behöver hjälp så är det här ett sätt för mig att gå från tanke till handling...
Jag funderar även på vad terapi om min vikt kan ge mig. Lära mig älska mig själv? Lära mig stå för att jag är fet? Vad ska det göra för nytta? Jag kommer ju fortfarande vara fet och inte ha kläder som passar när jag går därifrån ;)
Svar på kommentar...
Bella ställde en bra fråga:
"vrf har du inga bilder på dej sj ? :("
Jo, just nu i detta skede väljer jag att vara anonym. Detta är för att jag, som jag skrev tidigare i första hand skriver den här bloggen för att göra mitt problem visuellt för mig själv. Det är dock inte den enda anledningen.
Jag skäms...
Jag vill inte att mina nära, kära och vänner ska råka hitta den här bloggen och veta precis hur jag mår och känner. Jag vill inte att de ska se hur svag och patetisk jag är.
Utåt visar jag inte hur dåligt jag mår av mitt beteende och min kropp. Jag har kämpat mig upp från en djup depression och jag mår förhållandevis bra psykiskt idag.
Jag är inte redo att erkänna för omvärlden - eftersom jag skäms.
Jag hoppas att jag i framtiden kan stå för den här bloggen som den jag är, med mitt namn och bilder men fram till dess får ni hålla till godo med mina tankar och funderingar.
"vrf har du inga bilder på dej sj ? :("
Jo, just nu i detta skede väljer jag att vara anonym. Detta är för att jag, som jag skrev tidigare i första hand skriver den här bloggen för att göra mitt problem visuellt för mig själv. Det är dock inte den enda anledningen.
Jag skäms...
Jag vill inte att mina nära, kära och vänner ska råka hitta den här bloggen och veta precis hur jag mår och känner. Jag vill inte att de ska se hur svag och patetisk jag är.
Utåt visar jag inte hur dåligt jag mår av mitt beteende och min kropp. Jag har kämpat mig upp från en djup depression och jag mår förhållandevis bra psykiskt idag.
Jag är inte redo att erkänna för omvärlden - eftersom jag skäms.
Jag hoppas att jag i framtiden kan stå för den här bloggen som den jag är, med mitt namn och bilder men fram till dess får ni hålla till godo med mina tankar och funderingar.
Ben & Jerry
Idag har det varit trevligt med middag hos mamma med syster med familj och min bror. Syrran bakade kanelbullar medan mamma förberedde middagen. Min kära syster har nu gått ner 21 kg efter operationen och det syns så fruktansvärt väl på henne. Det är som att någon släppt ut luften ur henne bara.
Dagen slutade med att jag ätit en skål soppa till lunch, 2 av mammas supergoda järpar med pasta och sallad på böngroddar till middag, 2 kanelbullar efter middagen och en halv burk Ben & Jerry-glass senare när jag såg på TV.
Jag sa ju tidigare att jag sällan äter kaffebröd vilket är sant - men fan - finns det nybakade kanelbullar så måste man ju smaka - en av varje sort. Kanel och vanilj. Sen har vi glassen då. Glass är väl mitt största bekymmer. Jag äter det sällan men älskar det. Introducerades nyligen för Ben & Jerrys härliga skapelser. Jag har förstått att deras glass är himmelsk och har därför låtit bli att smaka den då jag vet att jag förmodligen skulle bli hooked direkt - och mycket riktigt. Det räckte med en sked Cookiedough för att jag skulle åka dit. Nu kan jag knappt gå förbi glassdisken utan att rycka åt mig en burk av denna nya drog. Att den är jävligt dyr gör ju inte saken bättre. Jag måste försöka sluta äta den där förbaskade glassen!!!
Ja just det, jag kommer ta för vana att skriva upp vad jag ätit under dagen, åter igen för att göra det mer visuellt för mig själv. Sen kommer det förmodligen bli lite hoppiga och ostrukturerade inlägg då jag skriver precis vad jag tänker just "nu" och inte håller på att tänka igenom det för mycket - detta för att det ska bli så "ärligt" som möjligt.
Just det, syrran har bokat en kryssning för henne, mig och en gemensam vän. Ska bli hur kul som helst men redan nu börjar ångesten för vad jag ska ha på mig. Jag hoppas det finns andra "tjockisar" ombord. Av någon anledning blir jag alltid lite glad när jag ser någon som är fetare än jag är. Sjukt och elakt - jag vet. Men då kanske folk stirrar på henne och skrattar istället för att se mig...
Jag verkligen hoppas att jag kan få en operation genom landstinget. Jag vill dock inte hoppas allt för mycket då jag kommer bli väldigt besviken om jag får avslag.
9 dagar kvar till läkarbesök + förhoppningsvis remiss!
Dagen slutade med att jag ätit en skål soppa till lunch, 2 av mammas supergoda järpar med pasta och sallad på böngroddar till middag, 2 kanelbullar efter middagen och en halv burk Ben & Jerry-glass senare när jag såg på TV.
Jag sa ju tidigare att jag sällan äter kaffebröd vilket är sant - men fan - finns det nybakade kanelbullar så måste man ju smaka - en av varje sort. Kanel och vanilj. Sen har vi glassen då. Glass är väl mitt största bekymmer. Jag äter det sällan men älskar det. Introducerades nyligen för Ben & Jerrys härliga skapelser. Jag har förstått att deras glass är himmelsk och har därför låtit bli att smaka den då jag vet att jag förmodligen skulle bli hooked direkt - och mycket riktigt. Det räckte med en sked Cookiedough för att jag skulle åka dit. Nu kan jag knappt gå förbi glassdisken utan att rycka åt mig en burk av denna nya drog. Att den är jävligt dyr gör ju inte saken bättre. Jag måste försöka sluta äta den där förbaskade glassen!!!
Ja just det, jag kommer ta för vana att skriva upp vad jag ätit under dagen, åter igen för att göra det mer visuellt för mig själv. Sen kommer det förmodligen bli lite hoppiga och ostrukturerade inlägg då jag skriver precis vad jag tänker just "nu" och inte håller på att tänka igenom det för mycket - detta för att det ska bli så "ärligt" som möjligt.
Just det, syrran har bokat en kryssning för henne, mig och en gemensam vän. Ska bli hur kul som helst men redan nu börjar ångesten för vad jag ska ha på mig. Jag hoppas det finns andra "tjockisar" ombord. Av någon anledning blir jag alltid lite glad när jag ser någon som är fetare än jag är. Sjukt och elakt - jag vet. Men då kanske folk stirrar på henne och skrattar istället för att se mig...
Jag verkligen hoppas att jag kan få en operation genom landstinget. Jag vill dock inte hoppas allt för mycket då jag kommer bli väldigt besviken om jag får avslag.
9 dagar kvar till läkarbesök + förhoppningsvis remiss!
Processen
Jag skrev ju i introduktionen att jag har startat en process. Tänkte berätta lite mer om den, och det är bland annat denna process jag kommer skriva om i den här bloggen.
Idag ringde jag till min läkare och sa att jag var intresserad av att veta mer om Sleeve Gastrectomy, en viktminskningsoperation som känns lite mindre extrem än Gastric Bypass. Doktorn frågade om mitt BMI (idag 37) och undrade om jag hade någon form av diabetes, något som ses som en hög riskfaktor vid svår fetma. Jag har ingen diabetes men dock mitt höga blodtryck och han sa att jag skulle komma på besök 28e september - och att han då kan skicka remiss...
Nu vet jag inte riktigt om det görs Sleeve-operationer genom Landstinget. En närstående gjorde en sådan operation privat - vilket kostade ca 100.000 kr - något jag inte har råd med. Dock, efter att ha sett hennes resultat (-20 kg på 3 månader) så har jag noga övervägt detta alternativ. Visar det sig att Landstinget inte gör Sleeve-operationen utan endast Gastric Bypass så får jag väl "hålla till godo" med den. Jag är lite orolig för de så kallade "dumpningarna" man kan få vid GBP - men i övrigt så känns den helt ok, bara något mer extrem än Sleeve.
I alla fall, bollen är satt i rullning, sedan får vi se vad som händer.
Information om Sleeve Gastrectomy
Information om Gastric Bypass
Informationen är hämtad från Centrum För Titthålskirurgi - den privata klinik som min närstående opererades på.
Dagens tillstånd: Trött, ont i huvudet. Känner som vanligt ångest över att behöva ta på mig kläder som sitter obekvämt och sedan behöva vistas bland folk. Ska dock till jobbet så båda är oundvikliga. Depression är för övrigt något jag kämpat mot lika länge som övervikten. Allt från lättare "vardagsdepression" till långa perioder av sjukskrivning för djup depression. Ett problem kommer sällan ensamt verkar det som. Jag vet att en del av min depression har att göra med min övervikt. Depressionen leder dock till att jag ibland tröstäter - eller i mitt fall faktiskt tröstfrossar - något som i sin tur gör att jag går upp i vikt, vilket i SIN tur leder till att jag mår sämre psykiskt. En ond sprial med andra ord.
Idag ringde jag till min läkare och sa att jag var intresserad av att veta mer om Sleeve Gastrectomy, en viktminskningsoperation som känns lite mindre extrem än Gastric Bypass. Doktorn frågade om mitt BMI (idag 37) och undrade om jag hade någon form av diabetes, något som ses som en hög riskfaktor vid svår fetma. Jag har ingen diabetes men dock mitt höga blodtryck och han sa att jag skulle komma på besök 28e september - och att han då kan skicka remiss...
Nu vet jag inte riktigt om det görs Sleeve-operationer genom Landstinget. En närstående gjorde en sådan operation privat - vilket kostade ca 100.000 kr - något jag inte har råd med. Dock, efter att ha sett hennes resultat (-20 kg på 3 månader) så har jag noga övervägt detta alternativ. Visar det sig att Landstinget inte gör Sleeve-operationen utan endast Gastric Bypass så får jag väl "hålla till godo" med den. Jag är lite orolig för de så kallade "dumpningarna" man kan få vid GBP - men i övrigt så känns den helt ok, bara något mer extrem än Sleeve.
I alla fall, bollen är satt i rullning, sedan får vi se vad som händer.
Information om Sleeve Gastrectomy
Information om Gastric Bypass
Informationen är hämtad från Centrum För Titthålskirurgi - den privata klinik som min närstående opererades på.
Dagens tillstånd: Trött, ont i huvudet. Känner som vanligt ångest över att behöva ta på mig kläder som sitter obekvämt och sedan behöva vistas bland folk. Ska dock till jobbet så båda är oundvikliga. Depression är för övrigt något jag kämpat mot lika länge som övervikten. Allt från lättare "vardagsdepression" till långa perioder av sjukskrivning för djup depression. Ett problem kommer sällan ensamt verkar det som. Jag vet att en del av min depression har att göra med min övervikt. Depressionen leder dock till att jag ibland tröstäter - eller i mitt fall faktiskt tröstfrossar - något som i sin tur gör att jag går upp i vikt, vilket i SIN tur leder till att jag mår sämre psykiskt. En ond sprial med andra ord.
Fettotjejen - Introduktion
Idag har jag startat en process!
Jag har alltid varit mer eller mindre överviktig. Mindre de tidiga åren av mitt liv - mer de senaste 15 åren av mitt liv. Jag kommer koncentrera mig på att berätta om de senare 15 åren.
Jag är 163 cm lång. (Något som är ganska viktigt att veta när det handlar om vikt och BMI).
Jag har ett blodtryck på runt 140/105, detta är då MED blodtryckssänkande mediciner.
Jag har som mest under dessa senare år vägt 106 kg (BMI 39 = Fetma 2 eller Svår Fetma).
Som minst har jag vägt 86 kg (BMI 32 = Fetma 1 eller Fetma).
Idag väger jag 99 kg (BMI 37 = Fetma 2 eller Svår Fetma).
Nu till mina kostvanor... Jag äter sällan godis, chips, bakverk osv. Mitt problem är MAT! Jag har på senare tid insett att det inte handlar om något så enkelt som att "sluta äta" eller "lägga om kostvanor". Tro mig, jag har försökt. ALLT. Jag har gått på viktväktarna och gått ner ca 12 kg, som jag sedan gått upp igen - Viktväktar-tänk i bakhuvudet till trots.
Jag har provat extrem GI-kost och gått ner 15 kg, som jag sedan gått upp igen - GI-tänk+Viktväktar-tänk i bakhuvudet till trots.
Jag har fått hjälp av läkare med viktreduceringspiller i form av Reductil och Xenical - utan större framgång.
Jag har gått promenader och tränat måttligt.
Motivationen har funnits - men det har i det långa loppet inte hjälpt.
Jag är matoholist (ett ord som kanske inte finns - men som jag tycker funkar bra.)
Jämför det med alkoholist. För en alkoholist finns mycket hjälp att få. Alkoholism är dessutom något samhället tar på allvar. Att vara "matoholist" är något som folk i allmänhet fnyser åt.
Jag har ett beroende!!! Och jag behöver hjälp!
Krasst kan man väl säga att en alkoholist bara behöver sluta köpa alkohol och så är han på god väg att bli bättre från sitt beroende. En matoholist kan inte "sluta köpa mat". Mat är något alla människor behöver - dagligen. Jag kan dock inte kontrollera mitt ätande. Jag kan äta tills jag är helt mätt och sedan äta igen. Jag vet inte hur många gånger jag fått ångest efter en sådan "ät-attack" och gått och kräkts upp det jag ätit. Andra gånger kan det gå flera dagar utan att jag äter något ordentligt på grund av den ångesten jag känner inför mat - för att sedan frossa helt utan gränser. Det kan dock gå perioder då jag äter ganska "normalt" men sedan kommer en störtdykning ner i överätande, ångest och kräknigar. Under dessa perioder är jag fullt medveten om vad jag gör - men någonstans så tänker jag också "bara en liten portion till" - och det blir förståss inte en liten portion till - utan det blir det som finns kvar i pannor och kastruller. Jag har självklart provat att laga bara EN normal portion - men då finns det ju alltid något extra som snabbt kan slängas ihop bara för att få "lite till"...
Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet att prata om mina ätstörningar men känner att det får komma lite då och då i takt med att jag skriver den här bloggen.
Varför har jag då valt att skriva en blogg?
Jag vill inte ha medlidande. Jag vill helt enkelt göra mitt beroende visuellt för mig själv. Om det dessutom finns andra som kan identifiera sig med det jag berättar och som känner på samma sätt som jag - Att "matoholi" är ett verkligt men underskattat beroende som inte tas på allvar - så är det jättebra.
Vi "matoholister" är många - och det är dags att man i välfärdssverige börjar ta detta problem på allvar.
Jag vill dock tillägga att det jag skriver i denna blogg är högst ovetenskapligt och endast baserat på personliga upplevelser (förutom siffror för BMI osv.) Jag ska försöka lägga ut länkar de gånger jag baserar mina påståenden på vetenskap eller andras funderingar.
Läs vad jag skriver, fundera på det och kommentera gärna.
Till sist vill jag säga:
Det här är bara början!
/Fettotjejen
Jag har alltid varit mer eller mindre överviktig. Mindre de tidiga åren av mitt liv - mer de senaste 15 åren av mitt liv. Jag kommer koncentrera mig på att berätta om de senare 15 åren.
Jag är 163 cm lång. (Något som är ganska viktigt att veta när det handlar om vikt och BMI).
Jag har ett blodtryck på runt 140/105, detta är då MED blodtryckssänkande mediciner.
Jag har som mest under dessa senare år vägt 106 kg (BMI 39 = Fetma 2 eller Svår Fetma).
Som minst har jag vägt 86 kg (BMI 32 = Fetma 1 eller Fetma).
Idag väger jag 99 kg (BMI 37 = Fetma 2 eller Svår Fetma).
Nu till mina kostvanor... Jag äter sällan godis, chips, bakverk osv. Mitt problem är MAT! Jag har på senare tid insett att det inte handlar om något så enkelt som att "sluta äta" eller "lägga om kostvanor". Tro mig, jag har försökt. ALLT. Jag har gått på viktväktarna och gått ner ca 12 kg, som jag sedan gått upp igen - Viktväktar-tänk i bakhuvudet till trots.
Jag har provat extrem GI-kost och gått ner 15 kg, som jag sedan gått upp igen - GI-tänk+Viktväktar-tänk i bakhuvudet till trots.
Jag har fått hjälp av läkare med viktreduceringspiller i form av Reductil och Xenical - utan större framgång.
Jag har gått promenader och tränat måttligt.
Motivationen har funnits - men det har i det långa loppet inte hjälpt.
Jag är matoholist (ett ord som kanske inte finns - men som jag tycker funkar bra.)
Jämför det med alkoholist. För en alkoholist finns mycket hjälp att få. Alkoholism är dessutom något samhället tar på allvar. Att vara "matoholist" är något som folk i allmänhet fnyser åt.
Jag har ett beroende!!! Och jag behöver hjälp!
Krasst kan man väl säga att en alkoholist bara behöver sluta köpa alkohol och så är han på god väg att bli bättre från sitt beroende. En matoholist kan inte "sluta köpa mat". Mat är något alla människor behöver - dagligen. Jag kan dock inte kontrollera mitt ätande. Jag kan äta tills jag är helt mätt och sedan äta igen. Jag vet inte hur många gånger jag fått ångest efter en sådan "ät-attack" och gått och kräkts upp det jag ätit. Andra gånger kan det gå flera dagar utan att jag äter något ordentligt på grund av den ångesten jag känner inför mat - för att sedan frossa helt utan gränser. Det kan dock gå perioder då jag äter ganska "normalt" men sedan kommer en störtdykning ner i överätande, ångest och kräknigar. Under dessa perioder är jag fullt medveten om vad jag gör - men någonstans så tänker jag också "bara en liten portion till" - och det blir förståss inte en liten portion till - utan det blir det som finns kvar i pannor och kastruller. Jag har självklart provat att laga bara EN normal portion - men då finns det ju alltid något extra som snabbt kan slängas ihop bara för att få "lite till"...
Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet att prata om mina ätstörningar men känner att det får komma lite då och då i takt med att jag skriver den här bloggen.
Varför har jag då valt att skriva en blogg?
Jag vill inte ha medlidande. Jag vill helt enkelt göra mitt beroende visuellt för mig själv. Om det dessutom finns andra som kan identifiera sig med det jag berättar och som känner på samma sätt som jag - Att "matoholi" är ett verkligt men underskattat beroende som inte tas på allvar - så är det jättebra.
Vi "matoholister" är många - och det är dags att man i välfärdssverige börjar ta detta problem på allvar.
Jag vill dock tillägga att det jag skriver i denna blogg är högst ovetenskapligt och endast baserat på personliga upplevelser (förutom siffror för BMI osv.) Jag ska försöka lägga ut länkar de gånger jag baserar mina påståenden på vetenskap eller andras funderingar.
Läs vad jag skriver, fundera på det och kommentera gärna.
Till sist vill jag säga:
Det här är bara början!
/Fettotjejen
