fettotjejen

Idag har jag startat en process!

Jag har alltid varit mer eller mindre överviktig. Mindre de tidiga åren av mitt liv - mer de senaste 15 åren av mitt liv. Jag kommer koncentrera mig på att berätta om de senare 15 åren.

Jag är 163 cm lång. (Något som är ganska viktigt att veta när det handlar om vikt och BMI).
Jag har ett blodtryck på runt 140/105, detta är då MED blodtryckssänkande mediciner.

Jag har som mest under dessa senare år vägt 106 kg (BMI 39 = Fetma 2 eller Svår Fetma).
Som minst har jag vägt 86 kg (BMI 32 = Fetma 1 eller Fetma).
Idag väger jag 99 kg (BMI 37 = Fetma 2 eller Svår Fetma).

Nu till mina kostvanor... Jag äter sällan godis, chips, bakverk osv. Mitt problem är MAT! Jag har på senare tid insett att det inte handlar om något så enkelt som att "sluta äta" eller "lägga om kostvanor". Tro mig, jag har försökt. ALLT. Jag har gått på viktväktarna och gått ner ca 12 kg, som jag sedan gått upp igen - Viktväktar-tänk i bakhuvudet till trots.
Jag har provat extrem GI-kost och gått ner 15 kg, som jag sedan gått upp igen - GI-tänk+Viktväktar-tänk i bakhuvudet till trots.
Jag har fått hjälp av läkare med viktreduceringspiller i form av Reductil och Xenical - utan större framgång.
Jag har gått promenader och tränat måttligt.
Motivationen har funnits - men det har i det långa loppet inte hjälpt.

Jag är matoholist (ett ord som kanske inte finns - men som jag tycker funkar bra.)
Jämför det med alkoholist. För en alkoholist finns mycket hjälp att få. Alkoholism är dessutom något samhället tar på allvar. Att vara "matoholist" är något som folk i allmänhet fnyser åt.
Jag har ett beroende!!! Och jag behöver hjälp!
Krasst kan man väl säga att en alkoholist bara behöver sluta köpa alkohol och så är han på god väg att bli bättre från sitt beroende. En matoholist kan inte "sluta köpa mat". Mat är något alla människor behöver - dagligen. Jag kan dock inte kontrollera mitt ätande. Jag kan äta tills jag är helt mätt och sedan äta igen. Jag vet inte hur många gånger jag fått ångest efter en sådan "ät-attack" och gått och kräkts upp det jag ätit. Andra gånger kan det gå flera dagar utan att jag äter något ordentligt på grund av den ångesten jag känner inför mat - för att sedan frossa helt utan gränser. Det kan dock gå perioder då jag äter ganska "normalt" men sedan kommer en störtdykning ner i överätande, ångest och kräknigar. Under dessa perioder är jag fullt medveten om vad jag gör - men någonstans så tänker jag också "bara en liten portion till" - och det blir förståss inte en liten portion till - utan det blir det som finns kvar i pannor och kastruller. Jag har självklart provat att laga bara EN normal portion - men då finns det ju alltid något extra som snabbt kan slängas ihop bara för att få "lite till"...
Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet att prata om mina ätstörningar men känner att det får komma lite då och då i takt med att jag skriver den här bloggen.

Varför har jag då valt att skriva en blogg?

Jag vill inte ha medlidande. Jag vill helt enkelt göra mitt beroende visuellt för mig själv. Om det dessutom finns andra som kan identifiera sig med det jag berättar och som känner på samma sätt som jag - Att "matoholi" är ett verkligt men underskattat beroende som inte tas på allvar - så är det jättebra.

Vi "matoholister" är många - och det är dags att man i välfärdssverige börjar ta detta problem på allvar.

Jag vill dock tillägga att det jag skriver i denna blogg är högst ovetenskapligt och endast baserat på personliga upplevelser (förutom siffror för BMI osv.) Jag ska försöka lägga ut länkar de gånger jag baserar mina påståenden på vetenskap eller andras funderingar.


Läs vad jag skriver, fundera på det och kommentera gärna.

Till sist vill jag säga:
Det här är bara början!


/Fettotjejen